Utrikeskrönika 28 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, torsdag. SKÄRTORSDAG, TILL OCH MED. FÖR ETT ÅR SEDAN GJORDE jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ. Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa. FÖR VAD JAG INTE VISSTE FÖR ETT ÅR SEDAN VAR ATT KVINNOR mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet. Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör. DET SOM GÖR MIG UPPRÖRD, MED ELLER UTAN hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget. NU HAR KLIMAKTERIET BLIVIT BIG BUSINESS. DET finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få. Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa SARA.HEYMAN@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 28, 2024

Utrikeskrönika 27 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Tilos, Grekland, onsdag. Vill du inte åka längre? frågar borgmästarens assistent, med ett uns av förhoppning i rösten, där vi rullar fram, sakta, på den smala grusvägen. På ena sidan av oss karga, branta bergssidor. På den andra, tvära stup ner mot ett turkosblått hav. VA? JO, DET KLART JAG VILL, SÄGER JAG som redan siktat öns vindkraftverk längst ut på udden. Samtidigt som lägger handen diskret på handbromsen. Bara några hårnålskurvor kvar nu. Min första resa som klimatkorrespondent, för fyra år sedan, gick till Danmark. Det enda land som tog emot svenskar, några månader in i pandemin. Danmark hade stolt annonserat att de skulle bli först och störst i världen med grön vätgas. Och i ett nästa steg skulle alla SAS-plan på Kastrups flygplats kunna tankas med e-metanol, var det tänkt. Idag läser jag att Danmark skjuter upp hela planen. Inte för att de inte tror på den, säger de, men för att det blir för dyrt. Stigande inflation, höjda räntor och ett oroligt omvärldsläge har förändrat saken. Samma argument som hörs i flera länder just nu, även hos oss, när politiker backar på tidigare klimatlöften. DET FÅR MIG ATT TÄNKA PÅ NÄR JAG BÖRJADE INTRESSERA mig för klimatfrågan. Det var 2006 då den brittiske ekonomen Nicholas Stern beskrev hur klimatförändringar kan få mycket allvarliga effekter på ekonomisk tillväxt och utveckling. Det kommer att bli dyrt att stabilisera klimatet, men att inte göra nånting kommer att bli ännu dyrare för samhället, skrev Stern i sin berömda rapport. För att klara utmaningen krävs internationellt samarbete, en gemensam förståelse och långsiktiga mål, skrev han. Det känns länge sen. Gemensam förståelse och långsiktiga mål tycks, liksom den danska vätgasdrömmen, inte vara någonting som vi har råd med just nu. Den lilla ön Tilos har, sedan Stern-rapporten, steg för steg tagit sig an utmaningen. FÖRST BLEV ÖN NATURSKYDDSOMRÅDE. SEDAN BYGGDE DE sol- och vindkraft. Därefter infördes återvinning av allt avfall. Nu gäller det att säkra rent vatten för knappt 800 öbor och tusentals turister, även i ett varmare klimat. Vi vill att fler ska kunna arbeta, bo och turista här utan att det drabbar vår natur, säger borgmästaren Maria Kamma-Alifera, som själv växte upp på ön på 80-talet när den höll på väg att dö ut. Nu har utvecklingen vänt. Tilos blev min sista resa som korrespondent. Kanske ett hoppfullt exempel på det där som vi kallar en hållbar utveckling. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent MARIE-LOUISE.KRISTOLA@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 27, 2024

Utrikeskrönikan 26 mars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Pretoria, tisdag. Vi börjar gå mot lite kyligare väder. Här har dagstemperaturen börjat sjunka till 26 grader och tidiga mornar kan man känna en lätt krispighet i luften. Här går vi mot höst. Men nyligen var jag i en region som har en mer konstant värme året om, Västafrika, och då närmare bestämt Senegal, denna demokratiska bastion i en orolig region som nyligen har hållit presidentval.  Sensationell segrare blev Bassirou Diomaye Faye, endast 44 år gammal som aldrig suttit på en vald post. Han står mycket nära Ousmane Sonko, också han ung och extremt populär bland landets unga frustrerade och arbetslösa. SONKO FICK INTE STÄLLA UPP I VALET men står som andreman i partiet. De två har en bakgrund som skatteinspektörer och deras främsta slogan är att bekämpa korruptionen. Men de vill mer. De två beskrivs som vänsterinriktade panafrikanister som vill få ett stopp på vad de kallar det franska stryptaget på ekonomin i landet, de vill riva upp fiskeavtalet med EU, de vill att Senegal lämnar den monetära unionen CFA, en regional valuta som är kopplad till euron via franska bankgarantier. Och det här är vad deras sympatisörer vill se, antietablissemangspolitiker som rör om i grytorna. En förändring. Systemskifte. Och det är väl vackert så. Men det finns varningstecken. Kritikerna menar att de är populister med nära band till konservativa muslimska krafter i landet. Och ser man det här i ett större regionalt sammanhang finns det anledning för många att vara oroliga, inte bara i Paris. För samma tongångar, att lämna CFA-francen, de antifranska känslorna, har hörts och märkts i andra länder i regionen – i första hand i Mali, Burkina Faso och Niger. DE TRE LÄNDERNA, PRESSADE AV ISLAMISTISKA TERRORGRUPPER, leds idag av militärer som tagit makten genom kupper, och som valt att slänga ut franska styrkor, FN-styrkor och allt som påminner om västerländskt stöd, och i stället ersatt det med ryska soldater som mest är intresserade av att bevaka de gruvor som de tagit över. I de fallen handlade retoriken också om patriotism, panafrikanism och att en gång för alla göra sig kvitt det franska koloniala arvet. De tre länderna har ingått en allians och lämnat den Västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan sämre. De antifranska känslorna, viljan att riva det gamla har lett till att de här redan fattiga länderna blivit ännu fattigare och mer isolerade än någonsin. DET HAR MÅLAT IN SIG I ETT HÖRN med få alternativa utvägar. Populism och ryska påverkanskampanjer sveper över kontinenten just nu. Men – Senegal har, trots sina brister, ett trumfkort. Det är och har varit en stabil demokrati sedan självständigheten. Låt oss hoppas att det förblir så. RICHARD MYRENBERG, PRETORIA. RICHARD.MYRENBERG@SVERIGESRADIO.SE        

3m

Mar 26, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Göteborg, måndag. Hur lycklig är du? Vad är lycka? Och kan lycka också väcka oro? För tillfället hemma på redaktionen i Göteborg läser jag om FN:s så kallade lyckorapport som presenterades i veckan som gick. Människor i olika länder får gradera sitt välbefinnande på en tiogradig skala. OCH FÖR SJUNDE ÅRET I RAD placerades sig Finland i topp som världens lyckligaste land. Det togs förstås emot med öppna famnen i vårt östra grannland. Medan jag kände mig lite olycklig över att inte vara där. Finlands nyvalde president Alexander Stubb var snabb ut på Instagram och gav sina tre bästa skäl till toppositionen. Naturen, tillit och utbildning – inramat av en fantastiskt vacker naturbild med långfärdsskridskor på blankis i skymning. Andra raljerade om Finlands bistra klimat, snöyra, minusgrader, iskalla bad och människors i alla fall till ytan, bistra och fåordiga uppsyn. En underton av hatkärlek till Finland. OCH NOG FINNS DET EN TREVLIG känsla av förnöjsamhet i Finland. Finländarna själva brukar skoja om att man är så luttrad, förväntar sig inget, så därför blir man så väldigt glad när det trots allt går bra. Lite på temat – kan man vara glad åt lite så har man mycket att vara glad åt. I topp på denna lyckolista finns tillsammans med Finland, Danmark, Island och Sverige, så argumentet om att värme och tropiskt klimat gör människor gladare går bort. Mörker och kyla verkar vinna i längden – värt att minnas när november är i antågande i höst. I Norge däremot, uttrycks bekymmer över att man är minst lycklig i Norden. Norge hamnar på sjunde plats i lyckorapporten. Och att vara minst lycklig i Norden får norska medier att börja spekulera. Och allra minst lyckliga är de unga i Norge. Ett mönster som också återfinns i Sverige. MEN ATT VAR I TOPP ÄR TYDLIGEN inte heller bara en dans på rosor. Jag hör finländare som är tveksamma eller kanske till och med lite irriterade på sin topplacering. Så attans lyckliga är vi väl ändå inte, låter det. Svenska Yle har pratat med en så kallad lyckoforskare som förklarar det hela med att definitionen av lycka för var och en av oss är mycket bredare än det som mäts och redovisas i en rapport. Det handlar inte bara om nöjdhet utan också om framtidstro, hur glad eller ledsen du känner dig eller hur meningsfullt livet är. Ja, att mäta lycka känns svårt. Men att stanna upp en kort stund och fundera på vad det är som gör just dig lycklig, kan kanske vara ett bra första steg mot en mer förnöjsam vardag. Kan man vara glad åt lite så finns det mycket att vara glad över. Jag blir iallafall lycklig när jag får göra reportageresor till länderna i mitt bevakningsområde. Finland, Norge, Island och Baltikum – snart åker jag igen. Carina Holmberg för P1 morgon. CARINA.HOLMBERG@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 25, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, fredag. Det är en blandning av irritation, uppgivenhet och skam. Alltid samma känsla som övermannar mig och får mig att lova att det inte blir en gång till. Det är runt påsk och familjen har tagit en långweekend för att resa söderut och få en försmak av våren. OFTA BRUKAR EN SÅDAN RESA HAMNA i något av de östeuropeiska länder jag vanligtvis bevakar i jobbet, kan bli Slovenien, Ungern eller Serbien.... Den här gången är det Belgrad som gästas och en av utflykterna väl där blir ett besök i stadens Zoo. Jag, som redan från början är skeptisk till hela företeelsen Zoo, har två uttråkade flickor i ena vågskålen och mina principer, om än en smula patetiskt svaga, i andra. Det väger, som vanligt, över till fördel för tjejerna, som vill se ”de gulliga djuren”. Så familjen promenerar genom de gamla turkiska kvarteren kring Kalemegdan, genom parken där också två mäktiga floder, Donau och Sava, möts och flyter ihop till en. En vacker plats, älskad av både turister och stadens invånare. Ett Zoo – det är en annan sak. I mina ögon. Men innan jag fortsätter vill jag brasklappa! BELGRADS ZOO ÄR INTE BÄTTRE ELLER SÄMRE än många andra, jag vet för mitt arma fadershjärta har kapitulerat för flickornas tjat mer än en gång... En minnesbild som jag bär med mig från exempelvis Budapest Zoo, är hur parkens isbjörn kliar sin rygg i spasmiska ryck, otvetydigt besvärad av ett fisljummet klimat – aldrig kallt nog – han eller hon påtvingats. Och vårt eget Skansen, älskat, hyllat, men nja, frågar ni mig så skulle jag föreslå - släpp fångarne loss, så pratar vi om guldstjärnor sen... Men som sagt – allt mynnar från min subjektiva bild om företeelsen att hålla djur fångna, framförallt i storstäder, sen kan parker å anläggningar vara hur fina de vill. Tillbaka till Belgrad, och några störande exempel. I björnens hägn får besökaren se prov på en nalle förvandlad till ett psykotiskt och deprimerat vrak. Björnen vankar galet av och an, fem meter hit och fem meter dit, om och om igen, ryckigt, nervöst... KROKODILEN MARKNADSFÖRS SOM VÄRLDENS ÄLDSTA på ett zoo – men frågan är om det är den äldsta eller den mest döda – jag har sjukt svårt att avgöra om det är en mumifierad varelse eller något levande, som finns i terrariet. Är man inte helt tjockhjärtad, gråter man inne hos schimpanserna. Bakom grova galler hänger gamla bildäck och rep, allt i en sotsvart miljö som hämtat från en straffkoloni för ytterst hatade fångar. Bara det att dom här inte gjort sig skyldiga till något annat än att dom är – schimpanser... Så här ser det ut, i det ena hägnet efter det andra. Mer elände, mer förtvivlan. Och det slutar som vanligt - jag lovar mig själv att inte göra om det, att stå rakryggad å inte falla för två flickors intensiva klagosång! Milan Djelevic för P1 Morgon MILAN.DJELEVIC@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 22, 2024

Utrikeskrönikan 21 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Köpenhamn, torsdag. DEN EVIGA FRÅGAN om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen. Frågan är ju lika gammal som Öresund och debatten har sett olika ut genom åren, men nu verkar initiativet ligga hos de som tycker att nu skiter vi i den här tanken om nordisk språkgemenskap, och håller vår dialog på ett språk vi alla förstår – och det brukar betyda engelska. Och det saknas inte tecken i tiden. SVERIGE FICK EN NY FÖRBUNDSKAPTEN nyligen, han heter Jon Dahl Tomasson och är dansk. Och bara sekunder in i sitt första offentliga framträdande i sin nya roll gjorde han klart att han inte tänkte prata danska. – Jag vill ju bli förstådd, och kunna förstå, ursäktade han sig på sin danskklingande engelska. För i ärlighetens namn, hade jag pratat danska hade ingen - eller åtminstone inte de flesta - förstått mig, fortsatte han. Och förmodligen har han rätt. Och kanske låg det något liknande resonemang bakom språkvalet när Danmarks statsminister Mette Frederiksen med en video i sociala medier nyligen hälsade Sverige välkomna i NATO DEN HUVUDSAKLIGA MOTTAGAREN var svenskarna på andra sidan sundet och statsministern pratar engelska. – Vi, som grannar i Norden. är nu starkare, förklarade statsministern – och syftade av allt att döma inte på språkgemenskapen över de nordiska gränserna. Men den intressanta frågan bland alla dessa tecken i tiden är inte OM svenskar förstår danska, utan om svenskar BORDE förstå danska? Som arbetande i Danmark så vet jag såklart att det finns en skara svenskar som är rätt välorienterade i danska språket – ofta boende nånstans längs svenska Öresundskusten – som tycker det här med engelska är ett tramsigt oskick. För dem är svaret självklart: begriper man inte danska får man anstränga sig. Som en slags plikt mot den långa historiska nordiska kulturgemenskapen. AV HELT MOTSATT ÅSIKT är krönikan i Dagens Nyheter i veckan som tycker att vi danskar och svenskar alldeles för länge har inbillat oss att vi förstår varandra, att det är dags att sluta låtsas och börja prata engelska. Och krönikören tackar Jon Dahl Tomasson för hans modiga ställningstagande. Själv tycker jag inte förbundskaptenen står för någon revolution. Vad jag hör så har den stora majoriteten både danskar och svenskar sedan länge gett upp om varandras språk. I Köpenhamn är det få svenskar under 60 som ens försöker med något annat än engelska. SJÄLVKLART KAN MAN FÅ PRATA vilket språk man vill, men hade det inte varit kul om det var liite mer tryck i motrörelsen? Att det fanns fler som insisterade på en språkgemenskap och vågade ignorera mottagarens nervöst oförstående leende. Att statsministern istället hälsade Sverige välkomna på din bästa danska. Att Jon Dhal Thomasson lärde sig några enstaka svenska glosor och sen bara körde på. Jag tror det hade gjort det offentliga samtalet roligare, och på sikt oss alla både rikare och klokare. Samuel Larsson, Köpenhamn SAMUEL.LARSSON@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 21, 2024

Utrikeskrönikan 20 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan En lördag kväll för inte så länge sedan var jag i Pakistans andra största stad Lahore och försökte hitta parkeringsplats i stans gamla stadskärna. Området är ett populärt besöksmål för både lokalbor och turister som vill äta gott och beundra det gamla världsarvsklassade fortet. Det är vackert upplyst om kvällarna och matgatan brevid bjuder på kulturarvsromantik och kryddstarka grytor. Men som alla populära platser är det där med parkering en utmaning. – Det har varit en lång dag, suckade den lilla pojken som hade till uppgift att hjälpa besökare att hitta en plats. – Jag har arbetat i tolv timmar, la han till som för att ursäkta att hans instruktioner var lite otydliga. Han var i lågstadieåldern och borde ha varit hemma i stället för att arbeta på en mörk sidogata en lördagskväll. Det stack till i mammahjärtat så det blev en tilltagen dricks när vi skulle betala. Den trötta rösten förbyttes i ett förundrat: åhå! Barnarbete är inget nytt i Pakistan. Enligt data från 2019 som FN:s barnfond Unicef står bakom, arbetade nästan 10 % av barnen mellan 10 och 14 år. Alltså fler än 2,2 miljoner barn. De arbetade främst inom jordbruket följt av servicesektorn och industrin. Att de alls hamnar i arbete beror förstås på fattigdom. Pakistan har länge gått kräftgång ekonomiskt. De senaste årens politiska turbulens har förvärrat situationen och den nyvalda regeringen förhandlar som bäst med Internationella Valutafonden om nästa utbetalning av det stödprogram som Pakistan beviljats. Jag har rest till Pakistan i snart 25 år. Ekonomisk kris och människors utsatthet har varit en ständig följeslagare men jag upplever att det är värre än vanligt nu. Den här gången är också medelklassen på allvar berörd av inflationen och de kraftiga prishöjningarna på el och bensin. Även de letar billigare alternativ när de handlar det nödvändigaste. Hålen i plånböckerna, jämte den politiska röran manifesterad i senaste valet, skapar stor frustration. Jag kan inte låta bli att tänka på vad medelklassens frustration kan leda till. Ta exemplet Sri Lanka, där blev den folkliga ilskan så stor att presidenten till slut tvingades fly. Ingen jag pratar med i Lahore, Islamabad och Karachi tror dock att det kan hända i Pakistan. Det är för farligt, säger människor där, och syftar på det militära etablissemangets vitt förgrenade inflytande i allt som sker i landet. En del sätter sitt hopp till att Pakistans stora unga befolkning ska lyckas åstadkomma en förändring. Naila Saleem, Sydasienkorrespondent NAILA.SALEEM@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 20, 2024

Utrikeskrönika 19 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Bryssel, tisdag. I SLUTET AV FÖRRA VECKAN TRÅCKLADE JAG MIG igenom Europaparlamentets virrvarr av korridorer och hissar och kom till slut upp till talmannens kontor på femtonde våningen. Väl där möttes jag av en fråga som kom lite oväntat. – Hur kommer det sig att du håller på ett italienskt lag? Varför håller du på Roma?, frågade talmannen Roberta Metsola. På skrivbordet framför henne låg några mappar med papper. Något av de där papperna handlade om personen som skulle intervjua henne, det vill säga om mig, med information som till exempel vilket fotbollslag jag håller på. När jag senare berättade om detta var det en kollega som tyckte att det lät lite kusligt att man som journalist blir granskad på det sättet. FÖR MIG VAR DET INTE FÖRSTA GÅNGEN. EU:s företrädare brukar bli briefade av sina staber och ha bra koll på de journalister de träffar. Och jag brukar så klart läsa på om dem jag ska intervjua så man kan ju säga att det går jämt ut. Båda parter är förberedda på den andre så att säga. Men jag hade ju inte tjatat till mig tio minuter med parlamentets högsta höns för att prata fotboll utan för att prata EU-val. Metsola skulle precis åka till Sverige – en del av en turné där hon reser runt i EU-länderna för att marknadsföra valet i juni. Och det verkar behövas. Marknadsföring alltså. I BÖRJAN AV ÅRET VISADE EN STUDIE ATT en majoritet av de svenska väljarna inte visste att det är val i år. Och ännu färre, bara en av tio, visste vilken månad det var. Och för de som nu undrar: EU-valet är den 9 juni i Sverige. Nyligen visade en annan studie att det också är lite av en uppförsbacke för de svenska EU-parlamentariker när de ska marknadsföra sig själva. Så här lät det i Studio Ett för en dryg vecka sedan: OKÄNDA SVENSKA EU-PARLAMENTARIKER SOM alltså ska ragga röster i ett stundande val som en majoritet av väljarna inte känner till. Inte det bästa utgångsläget. Men det är ju några månader kvar, kampanjerna kommer komma i gång på allvar under våren, så kanske att fler kommer bli varse om valet och gå och rösta. Kanske också att Roberta Metsolas besök i Sverige och möte med Sveriges statsminister och en svensk gymnasieskola bidrog till att några fler fick upp ögonen för valet. När det gäller parlamentets talman lärde jag mig också något nytt från vårt möte förra veckan. Vilket fotbollslag hon håller på. DET VISADE SIG ATT TALMANNEN FRÅN MALTA VAR färgad av sin pappa som följde brittisk fotboll. Favoritlaget var Liverpool. Andreas Liljeheden, Bryssel ANDREAS.LILJEHEDEN@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 19, 2024

Utrikeskrönika 18 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Hongkong, måndag. DÄR STOD DE. UNDER VÄGBRON UTANFÖR PARLAMENTET, i det blå skenet från gatlyktorna. Svarta tröjor och kepsarna neddragna. Asfalten ångade i sensommarregnet, trumslag och rop ekade mellan skyskraporna. Jag duckade för flaskor och paket som hystades mellan människor. Det var ögonskölj för tårgasen, första förband och gasmasker. Ryggsäckar packades metodiskt. Till slut lät de mig ta en bild. Maskerade, förstås. Inte ens deras föräldrar visste att de deltog i protesterna. Än mindre att de var här, bland de som förberedde sig för att ta strid mot polisen. Om det kom till det. Varför våldet? Frågade jag. För att vår framtid står på spel, svarade dem. Vi är unga, - och så ska vår frihet tas ifrån oss, sa dem. Så ska vår stad tas ifrån oss, och vårt sätt att leva. Så såg de det. DET VAR AUGUSTI 2019. MASSPROTESTERNA HÄR I HONGKONG nådde sin kulmen under den sommaren. Just den dagen demonstrerade två miljoner människor på gatorna. Den stora majoriteten på ett fredligt sätt. Men många av oss kände redan då på oss att Hongkong närmade sig en brytpunkt. Demonstrationerna hade börjat som en protest mot en ny utlämningslag, men vuxit – som en varelse med eget liv – till att handla om krav på demokrati och rättssäkerhet. Och om motståndet mot Pekings hårdnande grepp om Hongkong, en stad som varit en symbol för frihet. Knappt ett år efter den där söndagen införde Peking hastigt sin säkerhetslag i Hongkong. Mycket snart tystnade motståndet. Sedan dess har det varit tyst. Flera hundra har gripits och många dömts. JAG ÄR TILLBAKA HÄR FÖR FÖRSTA GÅNGEN SEN 2019, under samma vägbro utanför Hongkongs parlament. Där inne diskuteras nu ytterligare en säkerhetslag. Det är en förändrad stad som möter mig. Siluetten må se likadan ut och nattens glittrande ljus är lika förföriska. Men människorna är tystare, svårare att prata med, försiktigare. Priset för att stå upp är för högt nu, risken för stor. Ingen vet riktigt var gränserna går och då är det kanske lättare att låta saker vara. En person jag möter beskriver det som att vanligt folk som då gick i demonstrationer, nu tillbringar helgerna med att åka över till Kina för att shoppa. De har blivit de medgörliga och opolitiska konsumenter som kommunistpartiet vill att de ska vara. Och av de som högljutt togs strid för Hongkongs friheter sitter många bakom lås och bom. DET TYCKS SOM OM DAGARNA DÅ HONGKONG var en enklav av frihet i utkanten av ett auktoritärt Kina, är förbi. Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent moa.karnstrand@sverigesradio.se

2m

Mar 18, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Barcelona fredag. – Hoppla där står ett gäng poliser, tänker jag och saktar ner farten till noll vid den röda gubben. JAG RÖR MIG TILL FOTS I VERSAILLES UTANFÖR PARIS och vill inte riskera att få böter. Det är natt och finns inte en bil så långt mina sinnen når så om jag inte hade sett några uniformer hade jag -oss emellan -trippat på. Men nu stannar jag alltså. Så där står jag ensam i Versaillesnatten vid en nolltrafikerad gata och väntar på att den röda gubben ska bli grön. – Madame, hör jag då konstapeln säga. Varför fortsätter ni inte...? Det finns ju inte en bil i sikte.. – Ehhh jag är svensk hör jag mig själv säga...generad... Vi följer alltid regler! Vilket ju inte ens är riktigt sant, men motiverar mitt konstaterande för mig själv genom att påminna mig om kulturella skillnader vid europeiska säkerhetskontroller... – Produkter med vätskor måste rymmas i en sådan här plastpåse, säger den bastanta kvinnliga vakten i en något för tight uniform. – JA, JAG VET. DET ÄR DÄRFÖR JAG HAR INRYMT mina produkter med vätskor i en sådan här platspåse, svarar jag. – Den måste gå att stänga..., påpekar vakten. Vad av detta vill du slänga? Jag studerar besviket alla mina ”nästan slut”-tuber. – Det är EU-regler, sa kontrollanten.De måste vi följa. Ja i Sverige tänkte jag surt. Annat är det på Malta. Där hade de så trevligt i säkerhetskontrollen att de till och med missade att jag i stressen hade glömt en helt flaska med vatten i väskan. JUST DEN DÄR GREJEN MED ATT DET BARA FÅR vara en stängd enliters - plastpåse. Den har jag faktiskt bara stött på i Sverige. Men jag gillar annars iden om att vi ska gå mot samma regler i hela EU. Det blir ju lättare då. Att hålla reda på allt, menar jag. Från mitt perspektiv kan vi gärna även ha samma tid...När jag var i Portugal i måndags som ligger en timme efter Sverige blev jag kallad till två möten. Klockan nio och klockan 14 på onsdag upplyste min digitala kalender mig om. Fine skrev in detta i min fysiska kalender. Sen kom jag till Spanien och när jag skulle klicka in mig på mötet klockan nio, var det visst tio mötet skulle börja... Herregud... hur snurrig får man bli tänkte jag... ja ja...bara för att upptäcka att jag noterat fel tid även för det andra mötet... Vänta här nu... JODÅ, MIN DIGITALA KALENDER ÄR TYDLIGEN så hjälpsam att den anpassar tiden på bokningen när jag byter tidszoner- utan att uppmärksamma mig på den servicen. Så därför började mina möten en timme senare- i Barcelona än enligt min notering från Lissabon. Där man för övrigt få taxi snabbare, om man kan betala kontant. Kortanvändare får vänta lite längre. Å fisken i fiskaffären i Paris den beställer man över fiskdisken, går sen och betalar i kassan och sen hämtar man den i fiskdisken. Och lunch på småorterna i Normandie måste man ta mellan 12 och 14 för sen eftermiddagsstänger restaurangerna. Å hur var det nu med det där med att gå emot röd gubbe. JO OM JAG ÄR KORREKT INFORMERAD SÅ ÄR det olagligt i både Sverige och Frankrike, men brottet ger bara böter i Frankrike, fast den typen av böter utdöms aldrig där, tydligen... Marie Nilsson Boij, Barcelona marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

3m

Mar 15, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, torsdag. Putin, Putin, Putin, Putin, Putin... Detta tvåstaviga ord är det bästa ord du kan använda om du vill ha många klick på din sajt, sälja många tidningar eller faktiskt, böcker. Putin ja, det vet ju minsta barn att det inte bara är ett tvåstavigt ord, utan namnet på den ryske ledaren. Det är sen gammalt, som en del brukar säga och ja den gamle mannen har kontrollerat Ryssland under hela 2000-talet. Unga ryssar har inte levt under någon annan än Putin. OM DU GOOGLAR PUTIN BLIR DET på mindre än en halv sekund 497 miljoner träffar, med kyrilliska bokstäver blir det lite färre, bara 55 miljoner träffar. Tydligen googlar inte ryskspråkiga Putin så ofta. Som en jämförelse ger Biden 941 miljoner träffar på en sekund och Frankrikes Macron får bara 191 miljoner träffar på en halv sekund. När jag flyttade till Moskva 2003 brukade jag ägna väldigt mycket tid åt att fascinerat följa Putin på tv. Han toppade alla nyhetssändningar redan då, satt med olika ministrar vid ett bord eller gjorde långa utläggningar om ekonomin. Han var helt klart från första början nyhetstopp oavsett vad han sa eller gjorde. En hel del han gjorde var han först med som rysk ledare, rida barbröstad, fiska, flyga med tranor och dyka till exempel. SOM UTRIKESKORRESPONDENT VAR det förstås min uppgift att följa vad landets ledare sa och gjorde, men det blev alltmer tröttsamt liksom att ständigt prata om Putin. Och intresset har inte mattats av, vilket bevisas av det jag inledde med att har du en artikel med rubriken Putin i eller en bild på samme Putin ja då är det garanterat ett klickmonster. På så vis blir också vi journalister en del i att upprätthålla den idag rätt förfärliga fascinationen för den ryske ledaren. Noterar nästan varje dag att kvällstidningarna gärna har löpsedlar med Putin, Putins hot, Putin redo för kärnvapenkrig, Putins nya vapen. Sen sitter jag igen och tittar på honom i rysk tv där han nu syns rätt ofta för att visa folket att han just är folkets man. Och det går inte att komma ifrån att det inte är samme man, som jag såg varje dag då i början av 2000-talet. Under gårdagens intervju satt han i en stol och pratar med Dmitrij Kiseljov, ett välrepeterat samtal. Putin säger inte något nytt eller förvånande, men han sitter väldigt konstigt där på stolen. Hans ansikte är rundare och plufsigare mot förut och han håller sig fast i stolskarmen med en hand i konstigt läge, som vore han på väg att kana ur sitsen. OCH DET ÄR JU DET SOM HÄNDER NU, han kanar sakta men säkert ur fokus in i historien. För inte ens Putin är odödlig. Då kanske han likt Stalin ”bara” får nöja sig med 109 miljoner träffar på en halvsekund på Google. Eller så når han Hitlernivån på 349 miljoner träffar på en halv sekund. Den här krönikan blir i alla fall ett klickmonster, lovar. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent MARIA.PERSSON_LOFGREN@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 14, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, onsdag. Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”? De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund. MEN HUR SVARAR MAN ETT BARN som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött. För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza. Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet. Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar. Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta. En hund sökte skydd från bomberna hos familjen. Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza. PAPPORNA I FAMILJEN BESTÄMDE SIG för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem. Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år. Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med. Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt. Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande. Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån. Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts. Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden. JAG KOM PÅ ATT FRASEN, ”JAG ÄR LEDSEN FÖR ER SKULL”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara. Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten. Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med: ”Vi åt inget, jag är hungrig.” I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger. Där tog min sociala kompetens slut. Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent SAMAR.HADROUS@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 13, 2024

Utrikeskrönikan 12 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, tisdag. Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum. Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan. Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik. Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU. Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde. Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”? Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

2m

Mar 12, 2024

Utrikeskrönika 11 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan London, måndag. I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang. Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare. Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få. Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter. Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall. Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där. Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag. ”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna ”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet. Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth. Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar. ”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt. Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om. Pontus Matsson, London

3m

Mar 11, 2024

Utrikeskrönikan 8 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan San Francisco i tanken, fredag. Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn. Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare. Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies. Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen. DON'T GO RIGHT PÅMINNER JU OM snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten. Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media. Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se. Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur. JAG TÄNKER IBLAND PÅ FN:S GENERALSEKRETERARE António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet. ”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai. Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.” Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se. OCH JAG LOVAR FÖRSÖKA ORKA. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent MARIE-LOUISE.KRISTOLA@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 08, 2024

Utrikeskrönika 7 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Washington torsdag. JAG RESTE RUNT I VIRGINIA PÅ SUPERTISDAGEN för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”. En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”. Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare  på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster. DE HADE SUTTIT SÅ GANSKA LÄNGE, REDO att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta  valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte. Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut. VÄLJARNAS SVALA INSTÄLLNING HAR ATT GÖRA med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond. Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann. FÖRUTOM DET OTIPPADE RESULTATET I SAMOA så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta? De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag. Ginna Lindberg, Washington ginna.lindberg@sverigesradio.se

3m

Mar 07, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Berlin, onsdag. Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan. NI VET DE DÄR TILLFÄLLENA NÄR EN JOURNALIST GÅR till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer. Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina. Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många. Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier. MEN ÄNDÅ, NÄR MAN HAR GJORT ALLT DET DÄR, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen. Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”. För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet. Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan. DET HANDLADE FÖR DEM ALLTSÅ DEFINITIVT INTE om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit. Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga. Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.” FRÅGA IVRIGA BREXITÖRER, DU KAN SLÄNGA HUR många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.” Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu. Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt. SÅ DET HÄR KÄRA LYSSNARE, DET HÄR VAR SÅ här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten. Ett för mig kärt barn har många namn. Daniel Alling, Berlin DANIEL.ALLING@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 06, 2024

Utrikeskrönikan 5 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Bangkok, tisdag Jättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen. JAG HAR TÄNKT MYCKET PÅ DET HÄR med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de. På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla. MAN SKULLE KUNNA TRO ATT DEN DÄR HAVSBARRIÄREN som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu. Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav. Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau. Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien axel.kronholm@sverigesradio.se

3m

Mar 05, 2024

Utrikeskrönikan 4 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan San Francisco, måndag. Lite senare i veckan, på torsdag, är det dags för Joe Biden att hålla presidentens årliga tal om tillståndet i nationen inför den samlade kongressen, State of the Union-talet. Och även om många säkert kommer att lyssna till Bidens budskap om vad han uträttat det senaste året och vad han vill göra i framtiden, så kommer nog de flesta att framför allt granska presidenten själv. För även om diskussionen ständigt kring läget i landet alltid är aktuell, så är det också många som undrar över tillståndet för Joe Biden. Nu i fredags var det till exempel dags igen. I ett kort uttalande inför pressen pratade Biden om nödhjälp till Gaza. Men han sa Ukraina istället för Gaza. Två gånger. DET KANSKE INTE VAR DET STÖRSTA MISSTAGET BIDEN GJORT under sin politiska karriär, men den här typen av felsägningar har skett några gånger för den 81-årige presidenten, som just nu kampanjar för att få fyra år till i Vita Huset. Och väljarna är oroade över det här och andra tecken på åldrande hos Biden. En opinionsundersökning som publicerades i New York Times i helgen visade till exempel att av de som röstade på Biden i förra presidentvalet så tycker 61 procent att han nu är för gammal för att vara en effektiv president. Trump och republikanerna har sedan länge haft Bidens ålder som ett av sina starkaste argument mot den sittande presidenten. Vid en del av Donald Trumps möten har det till och med visats upp en film med olika klipp där Biden verkat förvirrad. Nu är Trump själv inte helt utan svagheter när det gäller offentliga fadäser. I helgen blandade han till exempel samman Biden med den förre presidenten Barack Obama i ett valtal - och det var inte första gången för Trump heller. Men Trump framstår trots allt som förhållandevis vital och pigg när han håller sina tal. Medan det faktiskt ibland varit ganska svårt för mig som radioreporter att klippa ut uttalanden från Bidens framträdanden, när presidenten ofta mumlar, tvekar, och hakar upp sig på vissa ord. MEN, ALLA ÄR FÖRSTÅS INTE OROADE. En del demokratiska väljare tycker att kritiken mot Biden är tydlig åldersdiskriminering, Andra letar febrilt efter en nödlösning. Ett sätt som till exempel journalisten och poddaren Ezra Klein förespråkar, är att Biden kan gå vidare med primärvalskampanjen, men att han sedan ska ställa sin plats till förfogande på sommarens demokratiska partikonvent i Chicago. Och där låta representanterna på konventet besluta vem demokraternas presidentkandidat ska bli. Att förslag som det här diskuteras öppet är ett tydligt tecken på en växande oro inom demokraterna kring Bidens förmågor inför valrörelsen. Roger Wilson, USA-korrespondent ROGER.WILSON@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 04, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Dariengapet. Fredag. Jag är fast med tusentals migranter i en liten håla nära det ökända Dariengapet. Min plan var att skildra hur en av världens största migrantrutter ser ut, känns och upplevs. Allt handlar om en liten bit land mellan Panama och Colombia. En livsfarlig djungel där det finns farliga floder, farliga djur och framförallt farliga människor. Hundratusentals människor har vandrat genom den här djungeln. Men, när jag kom hit för fyra dagar sen klev plötsligt en polis ut med en megafon och förklarade att rutten till djungeln var stängd. Det var tydligen någon strejk bland människosmugglarna. Så jag har fastnat här tillsammans med tusentals migranter. Alla som vill ta sig genom djungeln. Alla samlas nere vid hamnen – på en liten gata. JAG TÄNKTE ATT JAG SKULLE BERÄTTA LITE om den här gatan, som jag nu har gått upp och ner för säkert 50 gånger. För den här gatan är som ett eget litet universum. Det är folk här från hela världen. Nere vid hamnen, där håller afrikanerna till. Dom lagar afrikansk mat och har byggt ett tält av sjalar och pinnar. Där finns Shaibu, en homosexuell man från Ghana som vill till USA. Lite längre upp på gatan finns frisersalongen. Eller okej, det är ett gäng venezulaner som har satt upp en plaststol vid sidan av gatan och börjat klippa andra migranter. För omkring 2 dollar kan man få en helt okej klippning och en lång utläggning om hur Nicolas Maduro har förstört Venezuela. Just idag är frisören irriterad. För, på andra sidan gatan, mitt emot, står den DJUPT religiösa empanadakvinnan från Ecuador. Hon har slagit upp ett litet kök på trottoaren och så har hon en sån där högtalare med en mikrofon som hon står och skriker i. Hon har två saker hon pratar om – hela dagarna – priser på empanadas och jesus kristus frälsaren. SEN HAR VI LILLA DANIELIS SOM BOR BORTA VID KIOSKEN. Den bestämda treåringen som ska vandra genom Dariengapet med sin familj. Hon har följt efter mig nästan hela tiden sen jag kom hit. En sak ska man veta om Danielis: Hon pratar väldigt mycket. Framförallt om glass. Men också om USA. Danielis säger till mig att hon ska till USA för att få ett bättre liv. Men, frågar jag, du har ju bara levt i tre år. Hur kan du redan vilja ha ett bättre liv? Hon tittar på mig. Hon tänker en sekund. Sen börjar hon prata om glass. Här på gatan finns människor från hela världen. Alla vill samma sak: påbörja en vandring genom det som har kallats världens dödligaste djungel. LOVE LYSSARIDES LOVE.LYSSARIDES@SVERIGESRADIO.SE

3m

Mar 01, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Peking, torsdag. Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna. Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen. FÖR MIG ÄR asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar. Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här. MEN EGENTLIGEN HANDLAR det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna. För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet. Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta. PEKING HAR KANSKE lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande. Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här. Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft. Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts. Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt. Moa Kärnstrand för P1 Morgon i Peking MOA.KARNSTRAND@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 29, 2024

Utrikeskrönikan 28 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Nouakchott, onsdag. Eller snarare Nouakchott flygplats, onsdag. Jag har inte kommit längre. För er som inte vet, Nouakchott är huvudstad i Mauretanien i Västafrika, på randen mellan Atlanten, det arabiska och det afrikanska. Hört mycket spännande från kollegor om detta relativt okända land, som så sällan hamnar i nyhetsflödet. Men nu ser det ut som att jag stött på patrull. Mina papper är inte i ordning, eller snarare, de är det, men det var den där lilla detaljen att vara journalist, som ställde till det. Jag ska inte gå in på detaljer, men informationen kring vad som krävdes för, har varit minst sagt bristfällig. MEN SÅ KAN DET bli ibland. En vanlig dag på kontoret för en Afrikakorrespondent. Ibland blir det inte som man tänkt sig och så länge man har hyfsad internetuppkoppling och en kopp kaffe så får man vara glad. Men det är och har faktiskt blivit svårare att resa i Afrika. Att ha svenskt pass är bra, väldigt bra. Man kan åka till 193 länder antingen visumfritt, på E-visa eller där man får visum vid ankomsten, ibland gratis, för det mesta mot en avgift. Men det är en sanning med modifikation. Och väldigt många av de länder som kräver visum finns i Afrika, och ska man resa officiellt som journalist blir listan ännu längre, från Eritrea till Liberia, från Mali till Centralafrikanska republiken. Ofta går det att lösa, men det tar tid och kräver mycket pappersarbete, meilande och ringande. OCH VISSA LÄNDER som tidigare var relativt lätta att få tillstånd till har blivit på gränsen till omöjliga, och den trenden ökar; från Burkina Faso till Uganda. Det har hänt att jag rest till länder i egenskap av ”lärare” och inte som journalist – men denna gång med en skottsäker väst, hjälm och gasmask i väskan, var det inte läge för det. Det hade kunnat bli ännu jobbigare frågor om de öppnat väskan och undrat vad det här handlade om. Ja, säkerhetsutrustningen var inte avsedd för Mauretanien, utan om det skulle bli stökiga demonstrationer i Dakar i grannlandet Senegal, som jag kom ifrån igår och som jag troligen måste flyga tillbaka till, lite tidigare än tänkt. Grannlandet Senegal är för övrigt ett av de relativt få länderna på kontinenten där man får visum direkt och gratis, även som journalist. Lite synd är det. Och trots alla administrativa problem så har jag varit i de flesta länderna på kontinenten vid det här laget, även små avkrokar. Från Mauretanien till Madagaskar, hade jag ju kunnat säga. Nu får det bli från Senegal till Somalia i stället. Jag får nöja mig med det. Men nu verkar internet lite instabilt, bäst att skicka över den här krönikan innan det bryts helt. Richard Myrenberg RICHARD.MYRENBERG@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 28, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Bogotá, tisdag. Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare. Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna. OCH DÅ SA PRESIDENTEN: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma. I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska. Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd. Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så. DE STORA PROTESTERNA I CHILE 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa. Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser. Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker. Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen. Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under. MÄNNISKOR SOM GÅR SJUKA TILL JOBBET för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen. De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande. Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra? I BOTTEN FINNS TANKEN ATT DE FATTIGA är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor. Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel. IVAN GARCIA, BOGOTÁ IVAN.GARCIA@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 27, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Charkiv, måndag. Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig. Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld. Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig? NÅGON ANNAN SKULLE KANSKE SVARA: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre. 2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen. ”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han. ”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”. BLAND DET DYRBARASTE VI HAR, TID. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta. Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning. En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära. FÖR SOLDATERNA KAN OFTA INTE LÄMNA BASEN, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på. Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla. Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta. Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen. Lubna El-Shanti LUBNA.EL-SHANTI@SVERIGESRADIO.SE

2m

Feb 26, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stavanger, fredag. JAG HÅLLER UNIKA OCH DYRBARA MINERALER I MIN HAND. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor. Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff. Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön. STAVANGER ÄR NORGES BEFOLKNINGSMÄSSIGT tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser. Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft. OCH DET FINNS DE SOM GÖR JÄMFÖRELSER med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull. Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning. I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår. Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik. Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet. CARINA HOLMBERG, STAVANGER CARINA.HOLMBERG@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 23, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Tokyo, torsdag. Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort. Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag. MED UNDANTAG FÖR NÅGRA ÅR AV JAPANSK OCKUPATION under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval. Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North. UR MILITÄR SYNPUNKT HANDLAR DETTA OM AVSKRÄCKNING, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla. När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall. Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig. Axel Kronholm, Tokyo AXEL.KRONHOLM@SVERIGESRADIO.SE

2m

Feb 22, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Skåne, onsdag. Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde. MEN HÄR MÄRKER JAG HUR JOURNALISTEN – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för. Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige. Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition. I OCH MED JAMAL EL-HAJS PETNING finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum. Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda.  Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken. ELLER DANSK FOLKEPARTIS NUVARANDE LEDARE Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare. Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger. Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska. SAMUEL LARSSON, DANMARKSKORRESPONDENT SAMUEL.LARSSON@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 21, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Stockholm, tisdag. I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda. ”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.” ”Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n. NU SITTER 70-ÅRINGEN SOM HÖGSTE CHEF för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns. Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt. Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”. MEN DET STORA LANDET KOMMER få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen. Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte. För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen. Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent MARIA.PERSSON_LOFGREN@SVERIGESRADIO.SE

3m

Feb 20, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Bryssel, måndag Efter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt. För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken. Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund. Det började för några veckor sedan med det här… En äldre herre kom och knackade på vår port. Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån. Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten. Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av. Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal. För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn.  Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte.  Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet. Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera. Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare. Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla. Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst. Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes. Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster. Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av. Andreas Liljeheden, Bryssel 

3m

Feb 19, 2024

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. https://sverigesradio.se/play/program/4773?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_utrikeskronikan Cartago, fredag Jag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck. Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo. Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet. Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet. Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse. Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet. Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa. Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

3m

Feb 16, 2024